Uppdraget

Kapitel 1 uppdraget

Jag öppnade ögonen, sträckte på mig och gäspade djupt. Jag steg upp ur sängen och hörde inget ljud komma hemifrån, vilket kändes konstigt och jag var tvungen att kolla upp det. Det första jag gjorde var att jag gick till vardagsrummet, där såg jag ingen. Jag började tänka på var de kunde vara och började bli orolig. Jag sprang från rum till rum. När jag var i köket såg jag något märkligt vid diskmaskinen. Det var en liten låda. Jag kände mig osäker eftersom jag aldrig har sett den. Jag visste inte vad det fanns inuti, hjärtat började bulta och kände att svetten rann som en flod på pannan.

Mobilen. Det är det, jag måste hitta den och ringa de. Jag sprang till mitt rum och tog fram mobilen och slog numret. Jag väntade otåligt tills jag plötsligt hörde en signal som liknade mammas ringsignal. Jag sprang till rummet intill och såg mammas mobil ligga på hyllan. Kroppen blev ömsom varm och ömsom kall, svetten bröt ut på ryggen. Jag började springa runt som galen. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bestämde mig för att rusa till sängen och gömde mig under täcket. När jag steg upp från sängen hade det redan hunnit bli mörkt. Jag gick sakta mot vardagsrummet och blev förvånad när min omgivning liknade en begravningsplats. När jag kom upp ur täcket var det redan mörkt ute, gick till vardagsrummet och trodde att jag var i en begravningsplats. Det var ingen som var runt omkring mig och det var bara ljudet från tv:n som hördes. Ingen fanns runt omkring mig och hörde bara ljudet från tv:n.

Hjärtat dunkade 190, men det kändes fortfarande som om de var hemma. Det gjorde mig lugnare. Jag satte mig och väntade. Efter att ha väntat i 3 timmar var jag fortfarande ensam hemma och nu började skräcken verkligen komma. Jag gick runt i rummet och kom sen på idén att kolla vad som fanns i lådan som jag hittade i köket. Jag gick försiktigt mot den och var osäker på om jag verkligen skulle öppna den. Jag försökte öppna den, efter en stund lyckade jag att öppna den, men trodde att mina fingertoppar höll på att ramla av. Jag tog upp kuverten och la tillbaka lådan. Inuti kuverten fanns det en lapp samt en nyckel. På lappen stod det " balkongen..." Jag började tänka varför det stog balkongen. Jag gick ut på balkongen, kroppen började darra och det blonda rufsiga håret blåste åt alla håll. Då såg jag en till lapp jag tog upp och rusade in. På lappen stod de Kajsa. Jag tänkte direkt på min moster. Då gick jag till hallen och snabbt satte på mig min mössa och min blåa jacka. Vantarna hittade jag inte men jag tänkte inte på det och sprang ut stängde dörren och kutade ner för trappan. Jag var på väg till backen när jag var på toppen var det helt vitt över allt som om allt var vitt. När jag var på väg ner var stannade jag upp och såg en snö backe. Jag undrade hur jag skulle ta mig förbi den. Då gick jag ner på knä och började klättra upp. Efter det så började jag springa det blev allt mer mörkare ute. Då träffade jag min kompis från klassen han sa:

-Tja Fille! sa han med leende på ansiktet.

-Tja max. sa jag med en orolig röst

-vart ska du Fille?

-Jag ska till moster o se om mina föräldrar är där.

-Jaha okej, men hejdå

-hejdå max, trevligt jullov!

Jag började rusa snabbare och snabbare, då gick jag nästan på en stor vattenpöl. Jag måste komma förbi den tänkte jag. så jag tog några steg bakåt och sprang fram o hoppade över den. Då är jag framme nu måste jag se om jag lyckades hela denna långa väg för att hitta föräldrarna. Jag knackar, dörren öppnas. Det kändes läskigt kroppen började darra lite jag stiger in. Nu är jag inne jag fram mot vardags rummet och plötsligt hoppar alla fram och skriker 'Grattis' Jag med ett leende kunde nu vara glad och komma hem med föräldrarna, vi firade födelsedagen och åkte hem. Äntligen kan jag vara säker på att dem inte försvinner igen. Men det har varit spännande tänkte jag i alla fall.