Jag öppnade ögonen, sträckte på mig och gäspade djupt. Jag
steg upp ur sängen och hörde inget ljud komma hemifrån, vilket kändes konstigt
och jag var tvungen att kolla upp det. Det första jag gjorde var att jag gick
till vardagsrummet, där såg jag ingen. Jag började tänka på var de kunde vara
och började bli orolig. Jag sprang från rum till rum. När jag var i köket såg
jag något märkligt vid diskmaskinen. Det var en liten låda. Jag kände mig
osäker eftersom jag aldrig har sett den. Jag visste inte vad det fanns inuti, hjärtat
började bulta och kände att svetten rann som en flod på pannan.
Mobilen. Det är det, jag måste hitta den och ringa de. Jag
sprang till mitt rum och tog fram mobilen och slog numret. Jag väntade otåligt
tills jag plötsligt hörde en signal som liknade mammas ringsignal. Jag sprang
till rummet intill och såg mammas mobil ligga på hyllan. Kroppen blev ömsom
varm och ömsom kall, svetten bröt ut på ryggen. Jag började springa runt som
galen. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bestämde mig för att rusa
till sängen och gömde mig under täcket. När jag steg upp från sängen hade det
redan hunnit bli mörkt. Jag gick sakta mot vardagsrummet och blev förvånad när
min omgivning liknade en begravningsplats. När jag kom upp ur täcket var det
redan mörkt ute, gick till vardagsrummet och trodde att jag var i en
begravningsplats. Det var ingen som var runt omkring mig och det var bara ljudet
från tv:n som hördes. Ingen fanns runt omkring mig och hörde bara ljudet från
tv:n.
Hjärtat dunkade 190, men det kändes fortfarande som om de
var hemma. Det gjorde mig lugnare. Jag satte mig och väntade. Efter att ha
väntat i 3 timmar var jag fortfarande ensam hemma och nu började skräcken
verkligen komma. Jag gick runt i rummet och kom sen på idén att kolla vad som
fanns i lådan som jag hittade i köket. Jag gick försiktigt mot den och var
osäker på om jag verkligen skulle öppna den. Jag försökte öppna den, efter en
stund lyckade jag att öppna den, men trodde att mina fingertoppar höll på att
ramla av. Jag tog upp kuverten och la tillbaka lådan. Inuti kuverten fanns det
en lapp samt en nyckel. På lappen stod det " balkongen..." Jag
började tänka varför det stog balkongen. Jag gick ut på balkongen, kroppen
började darra och det blonda rufsiga håret blåste åt alla håll. Då såg jag en
till lapp jag tog upp och rusade in. På lappen stod de Kajsa. Jag tänkte direkt
på min moster. Då gick jag till hallen och snabbt satte på mig min mössa och min
blåa jacka. Vantarna hittade jag inte men jag tänkte inte på det och sprang ut
stängde dörren och kutade ner för trappan. Jag var på väg till backen när jag var
på toppen var det helt vitt över allt som om allt var vitt. När jag var på väg
ner var stannade jag upp och såg en snö backe. Jag undrade hur jag skulle ta
mig förbi den. Då gick jag ner på knä och började klättra upp. Efter det så
började jag springa det blev allt mer mörkare ute. Då träffade jag min kompis
från klassen han sa:
-Tja Fille! sa han med leende på ansiktet.
-Tja max. sa jag med en orolig röst
-vart ska du Fille?
-Jag ska till moster o se om mina föräldrar är där.
-Jaha okej, men hejdå
-hejdå max, trevligt jullov!
Jag började rusa snabbare och snabbare, då gick jag nästan
på en stor vattenpöl. Jag måste komma förbi den tänkte jag. så jag tog några
steg bakåt och sprang fram o hoppade över den. Då är jag framme nu måste jag se
om jag lyckades hela denna långa väg för att hitta föräldrarna. Jag knackar,
dörren öppnas. Det kändes läskigt kroppen började darra lite jag stiger in. Nu
är jag inne jag fram mot vardags rummet och plötsligt hoppar alla fram och
skriker 'Grattis' Jag med ett leende kunde nu vara glad och komma hem med
föräldrarna, vi firade födelsedagen och åkte hem. Äntligen kan jag vara säker
på att dem inte försvinner igen. Men det har varit spännande tänkte jag i alla
fall.